Sa piloten inför take-off nyligen. Vi skulle flyga hem från Prag, piloten var svensk, och nu tog han tillfället i akt.
Han fortsatte beklaga faktumet en stund och särskilt beklagade han barnen. Och sen: Så ni får väl helt enkelt göra som man gjorde förr i tiden – prata med varandra! Prata med din granne, med din partner och dina barn. Kanske plocka fram brädspelet?
Skratt följde bland passagerarna. Så kom ett avslutande ”kram på er” och så var meddelandet slut. Vi spontanapplåderade och skrattade. Kanske var det fler än jag som insåg – igen- hur vi så lätt fastnar i denna eviga telefon / smartphone? Har vi kanske börjat bli #internetberoende? Minns någon under 18 år hur det var innan internet fanns egentligen?
Summering: Ibland är det skönt att livet påminner oss om våra beteenden och nya, inlärda behov!
Så enkelt men ändå så svårt! Kanske en skiljelinje mellan de som redan kan prata med varandra och de som inte kan. Eller de som kan skratta åt det egna eländet av att vara fast…
Jo, jag håller med där, Gunilla G! Att skratta åt det egna eländet kräver ju en viss självdistans också..