Det finns mycket smärta i världen. I oss, i andra, när vi ser på händelser i vår omvärld, och sådant som vi känner i oss själva. Vår omedelbara reaktion blir att vända oss bort, försöka att inte känna eller kännas vid den, för vem vill väl stanna kvar i det som är obehagligt? Och vad hjälper väl det om jag känner smärtan, säger kanske någon, är det inte bättre att försöka låta bli att känna den?
Kan det hjälpa att känna smärtan?
Om vi springer på en kvist i skogen som slår upp på vårt ben så gör det ont och vi letar kanske en mindre kvistig väg, om vi slår med hammaren på tummen istället för spiken så slår vi kanske långsammare nästa gång, eller anstränger oss för att sikta rätt. Det vill säga, när det gör ont i kroppen så tar vi det som en signal om något, och vi ändrar vårt beteende för att undvika att det händer igen.
Om smärtan är emotionell, eller existensiell, då vill vi gärna tränga undan den, inte kännas vid den, nästan instinktivt. Men tänk om även den smärtan har ett budskap, vill berätta något? Även om orsaken till smärtan inte uppenbarar sig med en gång, så kanske det ändå finns en orsak bakom värd att utforska?
Ta din smärta och dig själv på allvar
Prova att ta din smärta på allvar – och dig själv. Nästa gång du känner en smärta eller oro i bröstet, prova att bara erkänna att den finns där, andas med djupa, medvetna andetag igenom den och säg högt/tyst för dig själv, ”nu dök den här smärtan/oron/obehagskänslan etc upp i mig, jag undrar vad den vill säga mig”. Och känn efter om något förändras. Att inte med en gång veta svaret på något innebär inte att det inte finns ett svar. Bara att det ligger lite bättre gömt.
Vi är mer än vår smärta
Om vi ser på oss själva som att vi har många delpersonligheter, eller delar i oss, så kan vi känna igen att vissa delar inte är framme så ofta, medan andra delar ibland dominerar vår tillvaro. Att lära känna sig själv bättre kan innebära att ge mer utrymme för de delar som är mindre kända för oss och vad de har för budskap, och vad de kan bidra med. Vi är därmed också mer än den smärta vi för tillfället känner.
Det inre utforskandet
Att utforska sig själv genom att gå i terapi, coachning eller på andra sätt, innebär att vi upptäcker att det finns delar i oss som är mindre kända för oss, och vi tvekar gärna att stiga in i det okända. Om vi istället ser dessa outforskade delar som våra inre barn, dvs delar i oss som stannat i växten pga av något som hänt oss och som varit för svårt att hantera just då när vi var för små för att hantera det.
Och att dessa våra inre barn nu väntar på att få ta plats en stund och kanske äntligen växa upp. Då har det inre utforskandet till syfte att ge oss en möjlighet att växa och bli mer självmedvetna. Och mer i kontroll.
Det vi känner till kan vi kontrollera, det vi inte känner till har en tendens att kontrollera oss.
Att bli vuxen en ständig process
Om vi ser på oss själva på detta vis, så blir vuxenblivandet en ständig process och det som finns inom oss och som vill göra sig påmint i form av oro, smärta, obehagskänslor osv, blir precis just det, något ungt i oss som inte är vuxet nog att uttrycka sig mer adekvat eller kontrollerat, utan uttrycker sig med känslor, precis som ett barn. Att ge dessa inre delar i oss mer utrymme – våra barndelar om man så vill – är ett sätt att växa som helhet och samtidigt, i takt med att vi förstår oss själva bättre, ett sätt att skaffa oss mer kontroll över oss själva. För ju mer vi förstår oss själva, ju bättre kan vi hantera det som händer i oss, och så småningom, när alltfler av våra inre barndelar blir hörda och tagna på allvar, försvinner även deras rop på att bli hörda.
Gunilla Boivie, Dipl. psykosyntesterapeut, PsA
Arbetar med individuella samtal och parsamtal utifrån psykosyntes, samt familjekonstellationer