Etikettarkiv: lätt ge upp ibland

Ge inte upp!

Ibland när vi tagit det där steget och börjat en terapi eller coaching så kan det vara mycket som sätts i gång i oss. Det är som att vi sätter strålkastaren på fullt ljus i vårt inre och plötsligt dyker allt upp – gamla oförrätter och nedtryckta jobbiga känslor såsom gammal gråt till exempel, och många är det som undrar – tar det nånsin slut, kommer jag nånsin igenom det här? Hur många tårar ska jag behöva gråta?

Då är mitt svar – JA det tar slut och JA du kommer igenom det! Och för att illustrera det har jag en gjort en berättelse:

Berättelsen om barnen i huset

Tänk dig ett hus med några små flickor /pojkar i. De har bott där länge och varit ganska isolerade fast de har någon som kommer då och då och tar hand om dom, ger dom mat och ser till att de överlever. De är rätt så lämnade till sig själva och de mår så där. Lite bortglömda skulle  man kunna säga att de är.

Så en dag öppnas dörren på vid gavel och solen kommer in med all sin kraft och där i solljuset står det en vuxen kvinna/man och säger ”men där är ni ju, nu ser jag er”. De små barnen jublar först av glädje, men sen avtar glädjen och plötsligt bubblar det upp en massa känslor, ilska, sorg, kränkthet, …. Känslor som under lång lång tid inte hörts, setts, eller bekräftats av någon annan än dom själva. Äntligen får de utlopp! Och som de ger utlopp för sina känslor! De staplas ovanpå varann för en, medan en annan bara ger uttryck för en enda stark känsla (kanske ilska). Och den vuxna som nyss var så glad över att ha hittat sina (inre) barn, ser först förvirrad, sen lite orolig ut. Men vad är det som händer, är ni inte glada att se mig?

Ja vad tror du att de svarade? Kanske både ja och nej? Kanske både ja va skönt att någon äntligen ser oss, eller säger de kanske ”ja, nu får jag äntligen uttrycka både min ilska och sorg för någon som ser och bekräftar mig”? Äntligen!

Man kan se våra inre barn precis som de barn de är. Barn som behöver bli sedda och bekräftade och tagna på allvar och lyssnas på med respekt. Även när det gör ont att höra eller känna. Och det kan ta lite tid. Så ge inte upp, du kommer igenom det! Och det handlar verkligen om att ta sig igenom, inte undvika – tänk på hur glada barn blir av att bli sedda, även vid jobbiga känslor. Och om vi inte själva har blivit det i vår uppväxt (tänk på de bortglömda barnen i huset), så behöver vi lära oss det som vuxna. Så enkelt (och så svårt) är det!

Den viktiga anknytningsprocessen

Det jag försöker beskriva ovan är hur vi påverkas av att inte bli sedda och bekräftade i våra olika uttryck som barn. Alltifrån de första ögonkasten, men på allvar från 4 månaders ålder, skapas vår inre självbild och reaktionsmönster utifrån hur vi relaterar med vår primära vårdnadsgivare (ofta vår mamma, men kan vara pappa eller någon annan viktig vuxen som tar den rollen). Det finns inga perfekta föräldrar, alla är vi mänskliga och har våra ups and downs, men som spädbarn är vi extra känsliga för hur det vi sänder ut tas emot och skickas tillbaka. Det handlar om mikrosekunder i ett flöde fram och tillbaka.

Med tidigare generationers uppfostringsnormer kunde det dessutom heta att ”barn mår bra av att få skrika sig till sömns” eller ”låt dom skrika så lugnar de ner sig så småningom”, vilket senare forskning har visat är helt på tok. Vi människor föds med en hjärna som är relativt underutvecklad jämfört med andra däggdjur och är extremt beroende av vår omgivning under de första åren för vår överlevnad. Vi behöver mat och tak över huvudet OCH vi behöver kontakt och interaktion, bygga vår anknytning samt hjälp att lära oss självreglering.

Vill du läsa mer om hur hjärnan fungerar och anknytning? Det finns många bra källor, men en som jag läser just nu kommer här: Your Resonant Self. Guided Meditations and Exercises to Engage your Brain’s Capacity for Healing. Author: Sarah Peyton, Norton förlag. Läs till ex kapitel 10, “Attachment: How Brains Respond to Accompaniment”.

Citat om undvikande och ambivalent anknytning (kapitel 10 i boken ovan  fritt översatt från engelska av mig):

I den bästa av världar föds människor till en värld där de lever integrerade liv och där de både har förmågan att agera (göra) och existera i relation (vara). I den sämsta av världar kommer människor ut ur en svår, tidig anknytningsprocess in i rigiditet (göra utan att vara – undvikande anknytning) eller in i kaos, där de existerar i en värld av känslor utan förmåga att agera lugnt vid mycket stress (vara utan att göra – ambivalent anknytning).

Engelsk originaltext:

Humans at their best live integrated lives, both being able to take action (doing) and being able to exist relationally (being). Humans at their worst come out of difficult early attachment experiences into rigidity (doing without being – avoidant attachment), or chaos, existing in a world of feeling without the capacity to act calmly in the face of stress (being without doing – ambivalent attachment).

Kom i håg!

  • Ju mer vi vågar möta våra rädslor desto större kliv framåt kan vi ta
  • Vår hjärna är plastisk, dvs vi kan skapa nya spår när vi möter våra gamla problem på nya sätt.
  • Vi kan rista dessa nya spår t ex med hjälp av samtal med en bra terapeut, genom att läsa en god bok eller film där vi ”får ihop bilden”, lär oss något, eller får aha-upplevelser, (att lyssna på musik vi gillar är också bra) eller när en god vän lyssnar på oss utan försöka fixa eller lösa något åt oss.

 

Varmt välkommen!

Gunilla Boivie
Dipl. Psykosyntesterapeut PsA
Facilitator av system
Auktoriserad RACS Counsellor®