Exempel från verkligheten – olika uppväxtsystem

Jag läser just i dagarna en mycket fängslande bok om en ovanlig kvinna, Iris Johansson (#Irisjohansson), en kvinna med #autism som bland annat tack vare en otroligt stöttande pappa kunnat utvecklas i sin takt och in i samhället. Trots att hon inte kunde förstå egna eller andras känslor, sparkade och slog, hörde andras tal i slow-motion och hade svårigheter att förstå det hon läste, har hon läst flera utbildningar och har idag ett rikt liv som bland annat handledare. Iris personliga historia är för mig ett fantastiskt exempel på hur man kan använda sina hinder till sin fördel. Det som hindrar oss är vi ofta väldigt väl förtrogna med, och om vi tar oss igenom våra svårigheter så kan vi bli en förebild för andra. I vissa fall till och med försörja oss på det, som i Iris fall.

Författaren tar olika exempel från sin handledarverksamhet, och det som jag tänker på som exempel på hur vårt uppväxtsystem kan påverka oss är historien om Kennet (s165 och ff). När jag föreläser om metoden Familjekonstellationer kan jag ibland fördjupa mig i det som Bert Hellinger kallade personligt samvete. Ett samvete som förbinder oss med den grupp vi tillhör, och vars regler och normer vi instinktivt följer. När vi uppfyller normerna känner vi oss oskuldsfulla, och när vi bryter dem känner vi skuld. Att bli vuxen innebär oftast alltid att vi bryter med de normer vi växt upp med, dvs att bli vuxen ger oss lite skuldkänslor, hälsosamma sådana. Man kan säga att två olika slags samveten då krockar med varandra, ursprungsfamiljens och den unge vuxnes nya system.  För att ytterligare illustrera detta  har jag ibland talat just om kriminella familjer, men inte kunnat ge bra och tydliga exempel.

Det är här som Kennet kommer in.

En social och öppen kille, men uppväxt i en familj som levde på bidrag och där stöld, knark och ständiga flyttar för att undkomma socialen var vardag. I hans fall krävde ett tillfrisknande lite annorlunda metoder. Det gick inte att prata om vanliga rätt och fel, för i hans värld var det han gjorde rätt. Mitt sätt att se det på, ur ett systemiskt perspektiv är detta: I hans familjesystem var normen en helt annan än den vanliga och alla försök att få honom på andra tankar studsade eftersom han upplevde en självklar ”oskuldsfullhet” när han agerade enligt sin familjs normer, helt i strid med samhällets. Då var allt gott, och han kunde gärna interagera med tex andra barn från andra normsystem och bla erbjuda cigaretter. Att han hade stulit dem bekom honom inte. Jag vill förtydliga här att jag inte lägger någon värdering i detta, utan det var bara så det var för den här pojken.

Iris skriver (s169-170): ”Så förstod jag att vi som människor inte utvecklas av instinkter utan att vi präglas av de personer och allt det andra vi har omkring oss när vi växer upp.” ….” att vi också är något annat, något som är oss själva och som utvecklas i intim gemenskap med dem vi har omkring oss, dem vi präglas av. Det som avgör hur vi blir är de koder och normer som råder i det som för oss är hemma.”

Till slut kunde han nås genom att han fick fundera på något han verkligen ville göra, vilket visade sig vara elitsoldat, vilket ju krävde att all slags kriminalitet behövde upphöra. För att åstadkomma detta, utan att denna pojke skulle behöva utsättas för de vedergällningar som kunde vänta hemma om han inte kom hem med stulen mat till middagen, eller som 13-åring deltog i föräldrarnas fyllepartyn, fick han spela dubbelspel. Ett väldigt konkret exempel på hur vi präglas och styrs av det system vi växer upp i och hur det kan uppstå konflikter när ett system möter ett annat, som här.

Boken heter #Ettannorlundaliv
Läs den om du är det minsta intresserad av att förstå något om hur det är att leva med autism eller för den delen om ett fascinerande – och annorlunda – liv!

OBS – boken är Iris Johanssons egen berättelse och egna definitioner och ska läsas som just det, en fascinerande livsberättelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *