Etikettarkiv: Brené Brown

På sistone har mina tankar och samtal handlat allt mer om skam. Senast var det på ett frukostmöte hos en ideell organisation där jag jobbar som volontär. Någon föreslog att skam inte skulle få finnas, en annan menade att skam egentligen var rädslor.

När den förlamande skammen dyker upp i oss, i ett samtal, i en relation, på jobbet eller hemma, i mig själv och andra, då  är det som att allt annat avstannar, nästan som att vi inte kan andas. Den får oss att sluta oss i oss själva, se ner i golvet. Vi når inte ut, för vi skäms så förfärligt och mest skäms vi för att vi tror att vi är ensamma om detta. Därför engagerar det mig så mycket, därför vill jag prata om det man inte pratar om – skamkänslor, känslor som förlamar. 

Skam handlar om att känna sig fel och inte tillräckligt bra, vara fel med andra ord, och uppstår om och när vi blivit oempatiskt bemötta i vår uppväxt, när vi inte fått vara dom barn vi är, med alla våra behov och känslor. Det är lätt att blanda ihop skamkänslor (att vara fel) med att göra fel, dvs något vi gjort som vi kan känna skuld för. Att känna skam och skuld är naturligt och en del av att vara människa.

Med Brené Browns ord: ”Skam kan enklast förstås som rädslan för icke-kontakt” (shame is easily understood as the fear of disconnection). Dess bästa anförvanter är tystnad, hemlighet och fördömande (judgment). Dess bästa fiende heter ”jag också”.

När skammen överrumplar och nästan förlamar oss, blir en jobbig känsla som alltför ofta får oss att vilja sitta i ett hörn och vara tyst, eller inte våga berätta vad det är vi går och bär på för att man känner sig fel, och är panikslaget rädd att bli utesluten ur (livs-)gemenskapen om man börjar berätta. När skammen blivit till ett så stort hinder i våra liv, då behöver vi titta på den och fråga oss – vad handlar den om för mig?

dorr_ed

Det här inlägget handlar om skam som hindrar oss i våra liv och hur vi kommer vidare.

  1. När skammen förlamar oss
  2. Inte ensam – fler känner som du
  3. Dåliga föräldrar – eller?
  4. Vägen ut – bli detektiv i din egen familjehistoria
  5. Vidare läsning – böcker och TED talks

När skammen förlamar oss

Skammen kan alltså uppstå, tillsammans med andra känslor såsom värdelöshet, kraftlöshet, övergivenhet, isolering mm, när vi som barn inte blir mötta som de människor vi är. När våra föräldrar (eller andra primära vårdgivare) ser in i våra ögon och ser sig själva, eller dem de själva ville bli, istället för att se sitt barn på barnets egna villkor. När föräldern av något skäl inte finns där 100 % för barnet, utan barnet till och med kan bli någon som är till för föräldern och inte för barnet självt. Och så försöker barnet anpassa sig till att bli den hen förväntas vara eftersom det är så hen får vara i kontakt, bli sedd. Vi börjar vår resa mot att undvika den skrämmande känslan som ligger bakom skammen/övergivenheten/isoleringskänslan – hotet om icke-varande. Ett hot som skapar djupa sår i oss och till och med kan kasta oss in i olika beroenden. Istället för att helt enkelt leva våra liv, så går våra liv ut på att överleva, vara i kontakt. Allt för att undvika rädslan för, och det mentala hotet om, icke-varande.

Så vi spenderar våra liv med att göra saker: prestera i privatlivet och karriären, köpa statusprylar, kasta oss in och ut ur relationer, polera ytan. För vi är livrädda att bli påkomna, bli genomskådade med att vara fel eller ha gjort fel, för vi har inte fått känna eller höra tillräckligt mycket att vi duger som vi är. Och vi fortsätter att pusha undan den där känslan av att vara fel genom att springa fortare och fortare, tills vi en dag inte orkar längre.  Vi kollapsar, går in i väggen, blir fysiskt sjuka.

Inte ensam – fler känner som du

Vi kollapsar. Vi hamnar på någon slags botten och kan inte längre prestera. Så vi börjar kanske, om vi har tur, våga se inåt. För att så småningom våga, tillsammans med en god guide, se på våra rädslor och våra skamkänslor och andra förlamande känslor. Vi får då höra att vi inte är ensamma om att känna skammen eller de andra förlamande känslorna. Och ju mer vi skärskådar de tidigare rädslorna, ju mer vi synar skeletten i våra garderober, desto mer försvinner deras kraft och makt över oss.  Vi börjar våga upptäcka oss själva, alla de fina egenskaper och förmågor som legat och väntat på oss, väntat på att bli upptäckta av oss. Och lite i taget så börjar vi tro på att vi får existera precis som vi är. Tar det första steg mot att inkludera oss själva igen i detta livet.

Detta första steg vidare kan se olika ut.  Där en person väljer att berätta för en nära vän, terapeut eller en präst, så kanske en annan väljer en anonym stödchatt. Det viktiga är att ta hål på skammen genom att prata om den. Att få höra någon annan säga ”så har jag också känt”, eller ”vad jobbigt du verkar ha haft det, men det är inget fel på dig, fler känner som du”.

Dåliga föräldrar – eller ?

Det jag beskrivit ovan händer väldigt många av oss, dvs det är inte för att vi har haft exceptionellt dåliga föräldrar som vi kan få dessa själsliga sår, utan för att det är så det är, ibland räcker ens förälder helt enkelt inte till. Särskilt inte om föräldern, eller förälderns föräldrar, blir sjuka, arbetslösa eller av andra skäl får svårt att helhjärtat vara där för sina barn. Det är en del av normal ”good-enough parenting”, och inget medvetet val att vara helt eller delvis otillgänglig. Trots detta drabbas barnen, och upplevelserna sätter sina spår.

Det kan alltså handla om att något hemskt och oförutsett händer i familjen. Tex att en förälder dör, eller blir så sjuk att hen blir inlagd kortare eller längre tid, eller hamnar i fängelse eller insjuknar i obehandlad depression, psykisk sjukdom eller olika missbruk.  Att ha en psykiskt frånvarande förälder kan vara minst lika smärtsamt som att ha en förälder som är fysiskt frånvarande, oavsett hur medveten eller omedveten föräldern är om situationen.

Förmodligen är föräldern delvis medveten om sin situation vilket skapar enorma skuldkänslor över tex att inte räcka till, och kanske skam över att vara en ”dålig förälder”. Och så fortsätter den negativa spiralen. Mönstret upprepar sig.

Vägen ut –

– bli detektiv i din egen familjehistoria

För att komma ur denna negativa spiral kan du framför allt göra två saker. Dels ta hjälp så du kan läka dig själv, ditt eget sår, och bli stark nog att gå vidare till nästa steg. Nästa steg är att se den större bilden och se det som är, hur mönstret ser ut i din familj.

För att göra det kan du ställa dig dessa och liknande frågor och när du gör det, notera bara fakta, lämna åsikter, värderingar och känslor så mycket som möjligt åt sidan:

  • Finns det något återkommande beteende eller händelser i din familj? Till exempel skilsmässor, olyckor, sjukdomar?
  • Om mönstret dragit igång nu, vad har triggat det?
  • Vad är en typisk fras som du/ni brukar säga i familjen om varandra, om dig själv i relation till dina syskon, föräldrar etc?
  • Vad övrigt har hänt i er historia, dvs din egen generation och 3-4 led bakåt?
    • Plötsliga dödsfall, krig, migration, sjukdomar, uteslutna familjemedlemmar, hemligheter, missbruk, längre tid på sjukhus, barn som dött i magen, blivit bortadopterat mm.
  • Hur skulle du vilja ha det istället, vad är din längtan?

Varför bli familjehistoriedektiv?

När mönstren triggas om och om igen av ungefär samma saker, och du till och med kan känna igen dina egna mönster i din mamma eller pappa eller tidigare generationer, är chansen ganska stor att det inte började med dig, eller ens med dina föräldrar. Därmed ligger vägen mot förlösning i att se på dig själv och din familj med systemiska ögon. Att gå dit där det hela började, se det som är och vad som hänt, utan skuld eller skam, och börja inkludera dig själv och din familjs öden som en del av dig och ditt öde, utan att lägga till eller dra ifrån.

Då har du tagit första stegen mot att låta din familjesjäl läka hålen i sitt nät så att familjekärleken kan börja flöda igen.

Vill du pröva? Vill du kommentera? Välkommen !

Gunilla Boivie
Psykosyntesterapeut, PsA
Psykosyntesterapi och familjekonstellationer
Stockholm och Heby

Vidare läsning – böcker och TED talks

Love’s Hidden Symmetry – What Makes Love Work in Relationships. Författare: Bert Hellinger with Gunthard Weber & Hunter Beaumont. Förlag Zeig, Tucker & Co.

Family Constellations. Basic Principles and Procedures. Författare: Jakob Robert Schneider, Carl-Auer förlag.

Om du visste hur mycket jag älskar dig! Kärlekens kraft i familjekonstellationer. Författare Charlotte Palmgren, Svenska Hellinger Institutet.

Brené Brown, Att lyssna på skammen (TED talk, svensk text)

Brené Brown, The Power of vulnerability (TED talk)

 

 

 

 

Ger du utrymme för din sårbarhet?

Åter om sårbarhet. Överallt nås jag av artiklar eller inlägg på sociala medier om sårbarhet. Som att den blir allt viktigare i det sociala samtalet. Och jag håller med, den behövs som grund för att bygga en solid personlighet. Vad innebär det då, att ”bygga en solid personlighet”? Ja det är förstås upp till dig, men enligt mitt sätt att se, handlar det om att se och acceptera även de delar i oss som vi har svårt för, tex vår sårbarhet. Att vara dirigent i vår egen (delpersonlighets-)orkester innebär att VI har kontrollen, inte nedtryckta, oaccepterade delar. Som experiment, byt ut ordet oaccepterad mot ointegrerad, så blir bilden kanske annorlunda!

För att uppnå den efterlängtade kontrollen behöver vi vara medvetna även om de delar vi inte tycker så mycket om! Att släppa fram vår sårbarhet kan göra att vi för stunden känner oss lite rädda och oroliga, för vi kanske just då inte har kontakt med vår kraft. Men att våga se och släppa fram, acceptera, vår sårbarhet och veta att det är en del av oss och inte det enda som definierar oss, gör oss också mer lyhörda för de små detaljerna och skiftningarna, hos oss själv och hos oss andra! Så nästa gång, prova att släppa fram och verkligen se din sårbarhet.

Journalisten Agneta Lagerkrantz skriver i artikeln nedan om 37-årig man som tvingades lägga sina känslor nära under ytan efter tuffa livshändelser tidigt i livet med förälder som dog när han var 10.  Och vad hade hänt annars, om han tryckt ner alla svåra känslor?

Hans råd? Svåra känslor är inget att fixas med, utan något att vara med, även som medmänniska. Sårbarhet ska ges utrymme precis som andra känslor. Som terapeut kan jag bara instämma! Min känsla är också att det är lättare för yngre än det varit i tidigare generationer att just prata om svåra känslor inklusive sårbarhet. Kanske tack vare att vår föräldrageneration i sin tur haft lite lättare att vara i sina känslor än deras föräldrar förmådde. Varje generation skapar en liten förändring, som ringar på vattnet…

Läs artikeln: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/stolthet-skam-och-sarbarhet_4321155.svd?sidan=3

En annan person som skriver mycket bra om sårbarhet är den amerikanska socionomen och forskaren Brené Brown – sök gärna på henne på nätet, hon har även gett fina TED talks!